Quantcast
Channel: Bloggfrossa & Mannen som blev trött...
Viewing all 315 articles
Browse latest View live

Några ord om Zara Larsson-gate

$
0
0
Jag ska villigt erkänna att jag inte har någon jättekoll på Zara Larsson. Det som satte henne på min karta var när hon la upp en bild där hon hade dragit en kondom över sin fot och ben för att nedmontera killars argument om att inte använda kondom för att de är för välutrustade. Touché. Det mycket fyndiga tilltaget blev en världsviral som uppmärksammades över hela världen. Och hyllades. Och hatades.

Den senaste veckan har Zara Larsson kört in som en skenande truck i mitt medvetande tack vare en medianärvaro av guds nåde. Jag behöver väl knappast förklara vad det handlar om men upptakten består i korta drag av att Zara Larsson av DN blev uppmärksammad på att av samtliga akter på Bråvalla var hon, med marginal, den allra mest spelade på Spotify. En ganska så tydlig värdemätare. Konstigt nog hade hennes närvaro på festivalen fått väldigt klen uppmärksamhet och i princip noll marknadsföring. Dessutom hade hennes spelning blivit placerad på en klassisk grisatid mitt på dagen. Sammantaget gjorde detta henne besviken och hon ifrågasatte hur det kom sig. Ifrågasatte Bråvallas genustänk. Eller rättare sagt frågade om de överhuvudtaget har något sådant. Inte. Så. Jävla. Konstigt. Kan man tycka.

Plötsligt blev hon talk of the town och någon douchebagig nolla till programledare kommenterar henne med att i direktsändning uppmana till att lavettera upp henne och Günther (av alla) avfärdar hennes "gnäll" på sin facebooksida som en fjortis som inte kommer med hits utan bara en massa tjafs. Sistnämnda inlägg kommer alltså från en 47-årig snuskgubbe som byggt hela sin legacy på en lösmustasch och skämtsam tysk porrfilmsestetik. En riktig hitmaskin som mig veterligen en enda gång (2004) lyckades få sverige att fnissa på sig till sin bubbelgumdancelåt Dingelidongsongen eller vad fan den nu hette. Thats it.

Jag vill inte vara för hård mot vare sig mot programledaren eller Günther för jag tror faktiskt inte att deras intentioner var att skada henne på riktigt. De blev bara så himla provocerade av att en 17-årig tjej hade mage att ta sig ton. För det gillas inte. Sånt måste kväsas till varje pris. Det bara är så och sitter som biologi i ryggmärgen på gubbmaffian. Det som värre är att blaskor som Aftonbladet väljer att ta ett facebookinlägg från en person med aborterad artistkarriär och blåser upp det som en riksfejd. Fy fan jag ryser när jag tänker hur kylig cynism det är och jag kan bara hoppas att hon som signerade artikeln skrev den under tvång. Även Expressen drar sitt strå till stacken genom att göra en osnygg hårdvinkling av DN:s ursprungsartikel där de adderat de klassiska kryddorna för att piska upp stämningen.

Men det som hände sedan är faktisk riktigt svårt att förstå. En hatvåg briserar. Bokstavligt talat. Och den slår mot Zara Larsson med full kraft. Vi snackar inte om raljant kritik och tanklöst syrliga kommentarer. Inte heller om dåliga och tourettesartade försök till någon slags cynisk humor (som jag själv är smärtsamt medveten om att jag har gjort mig skyldig till flera gånger). Nä, nu är det handskarna av. Vi snackar avskalat hat där killar/män i alla åldrar bokstavligen önskar att hon ska misshandlas, våldtas och dödas för att hon är en sådan käftig jävla feministhora. Spannet är enormt. Det är groteskt att se hur naturligt killar i sjuårsålderns vidriga kommentarer existerar i fullständig symbios med mäns (som är lätt tio år äldre än mig själv) diton. Det är fullskaligt. Gränslöst obehagligt och så jävla inte OK. Rätt framför ögonen lyser den där oformliga massan av "män i grupp" klarare än polstjärnan och det lär knappast gå att avfärda den där omtvistade etiketten som nåt jävla feministsnack någonsin igen.

I princip de enda som kommer till Zara Larssons undsättning är kvinnor som sätter ner foten under initiativet #backazara. Det är fanimej förbluffande att se hur lågrepresenterat mitt eget kön är i den tråden. Det är alltså i ett sådant klimat jag ska se mina tre döttrar växa upp. Fy fan.

Jag ska tillägga att jag tycker Zara Larsson verkar vara sjukt kool. Hon är smart, vass, resonerande och vältalig. Hon är en tänkande människa, vilket är bra mycket mer än man kan säga om hennes belackare som plaskar runt i den grunda änden av genpoolen . Hon har ett budskap och tar för sig och är en miljoner gånger bättre förebild för mina döttrar än alla idioter som uttalar sig nedlåtande om henne. På alla sätt. Gör din grej Zara. Håll aldrig käft.

Jag vet att många (även personer jag känner väl) kommer snacka skit och tycka att jag är en pk-idiot och brorduktigtyp i och med det här inlägget. Det är lugnt. Det bjuder jag på. Skiten flyter oftast upp och jag ska inte glömma.

Som en liten bonus vill jag även passa på att bjuda på en riktig Nostradamus-spaning från 2008, signerad ingen mindre än mig själv, där jag pratade om hur jantetuktade medelsvenssons satt och började hata Zara Larsson (då endast 10 år gammal) när Mellbystrand fyllde 100 år. Nästan kusligt.

Nygifta

$
0
0
Nåväl, två veckor gammalt får väl ändå räknas som nygifta i giftassammanhang.

Jag vill börja med att tacka alla som skrivit och grattat, lajkat, kommenterat på instagram och facebook och allt sånt där. Vi blev glada för varenda en som hörde av sig. Har däremot inte skrivit här på länge men tänkte att nu passar ju bra. Det får också bli startskottet efter en tids radiotystnad.

I alla fall.

Plötsligt händer det. Vi är inne på vårt nionde år Josefine och jag och vi tyckte helt enkelt att det skulle vara kul att gifta oss. Krångligare än så var det inte. Jag antar att Josefine kommer ha en lite annan bild av det hela men i stort sett var det precis så. Det kanske inte låter så romantiskt men det är precis vad det var. Ingen av oss har någonsin drömt om något stort bröllop med tusen gäster och allt sådant där. Vi bestämde oss för att om vi någonsin skulle göra slag i saken så skulle det vara vår grej i det lilla. Och så blev det.



Den 18:e juli gick vi till rådhuset och gjorde det. Bara sådär. Det var en fin dag och efter att min vän Mattias hade knäppt lite bilder spatserade vi till trädgårdsföreningen dit vi bjudit våra föräldrar på picknick. Det var kul att se deras miner. De gapade. Som att besöka en fågelholksfabrik. På kvällen åt vi svinlyxigt på Koka och sedan gick vi till Puta Madre och hällde i oss några öl. Det var en fantastisk dag. Perfekt. Dagen efter lämnade vi barnen hos mormor och morfar och styrde sedan kosan vidare mot klassisk smekmånadsmark i Warszawa där vi sedan spenderade fyra helt grymma dagar. Alltså Warszawa. De är på det, polackerna, kan jag säga. Åk för i helvete – om ni inte redan varit där.

Sedan tillbringade vi en vecka i Mellbystrand med barnen och såg dagarna regna bort. Men det gjorde inget. Eller inte i sammanhanget. Den här sommaren förtjänar dessutom ett eget inlägg i lite mer vanlig bloggfrossa-anda men jag tänkte inte blanda in de känslorna här. Men kanske imorgon om jag ids. Semesterns sista dag och allt.

This summer's gonna hurt like a motherfucker

$
0
0
Som jag hatar den låten. Plågan med Maroon jävla fem. Imbecill. Ändå sitter den där och maler sig in så fort jag kör bil, ackompanjerat av Tintin som i baksätet sitter och upprepade gånger och med varierande intonation härmar P3:s tagline. "P3 älskar ny musik", "p3 ÄLSKAR ny musik", "P3 ÄÄÄLSKAR ny musik", P3... älskar ny MUSIK... osv. I oändlighet, ända till hennes far tappar det där framme vid ratten. Det är mycket möjligt att det är det enda kravet för en låt att spelas sönder i gammelradio. Bra behöver den då fan inte vara. Då brukar jag hålla extra hårt i ratten och fantisera om att den är Germund Stenhags hals. Sen går det över igen. Ända tills den spelas igen max 20 minuter senare.

Jaja, det var inte det jag hade tänkt skriva om utan mer allmänt om sommaren 2015. Men titeln är så passande. Det var den värsta dyngsomaren i mannaminne. I alla fall i mitt lilla mansminne. Om sommaren 2015 var en person skulle det vara den största jävla douchebagen jag någonsin har träffat. Ett riktigt jävla praktas. Jag har inte badat en enda gång. Har knappt varit utomhus. Mina ben är bleka som innanmätet i djupfrysta fiskpinnar och alla mina organ skriker efter D-vitamin tabletter. Jag känner mig bitter. Det blir så när tempen maxar 16 grader och vädret består av olika sorters ihållande regn. Under en hel försommar och industrisemester. Ja, jag tycker att det har varit en riktig fitt-, kuk- och rövsommar. På det dåliga sättet.

Visst. Jag har haft kul. Som jag berättade i förra inlägget ingick jag det heliga ståndet med Josefine. Jag blev man. Hon Hustru. Det var absolut toppen. Hela den dagen. Även den efterföljande resan till Warszawa var fantastisk, men det känns inte riktigt som att det räknas när man måste åka till Polen för att ha det lite gött. Hemma i Sverige har det bara varit misär. Jag hatar dig. Hör du det sommaren 2015? Jag förlåter dig aldrig.

Sommaren 2015. Ett smörgåsbord av sjuka mord och en rad fruktansvärda anfall mot människor som kommit hit för att som sista utväg förändra sin situation och göra något för att hålla hoppet om ett bättre liv vid liv. I min egen hemstad dessutom det värsta överfallet polisen kan erinra sig. Något jag la märke till var hur dessa människor oavsett media beskrivs som EU-migranter. Möjligen en helt korrekt, men också så otroligt klinisk terminologisering av människor som blivit slagna med hammare, huggna med machete och närapå uppeldade.

Och så har jag gått upp i vikt igen. Jajaja, det börjar bli en tradig följetång. Men jag var så jävla nöjd med min viktnedgång inför sommaren. Igår ställde jag mig på den digitala djävulen vars siffror flipprade fram en hånfullt blinkande summa som låg knappt ett halvt kilo under min absoluta all time high. Efter att jag hade bajsat ska tilläggas. Fy fan. Så blir det när man sitter inne och tröstar sig med grillmat och vin och bara göddar sig igenom fyra veckor (plus) som om det inte fanns någon badsäsong... hmm, vänta nu... just det, det fanns det ju inte heller.

Sa jag att jag är bitter?

Färskingar och Kenny Powers

$
0
0
Helg nu. Har gjort första veckan på nya jobbet. Skönt. Hatar verkligen känslan av att vara "han den nye". Jag vet att den sitter i ungefär ett kvartal men första veckan är ändå första veckan. Man vänjer sig aldrig. Plötsligt gör man en resa bakåt i livet. Jag tänker på alla de gångerna man började på en ny skola, i en ny klass eller ställdes inför en annan ny gemenskap. Man känner sig liten. Känner mig nöjd med mitt val måste jag säga. Alla har varit svintrevliga och inkluderande. Det kommer bli en spännande tid framöver.

Appropå inskolningar så har Tintin börjat sin nya skola nu i veckan. Brunnsbo. Det är en big ass skola och jag har varit ganska nervös för hur det ska gå för henne att komma in i en helt ny miljö där hon inte känner någon. Hon är försiktig av sig och kanske den minst elaka personen på jorden. Inte den tuffa typen direkt. Efter en vecka kan vi konstatera att hon ÄLSKAR sin nya skola/klass och att hon helt ärligt blev lite nedslagen när hennes storasyster Stella retades med henne och sa att hon inte skulle gå till skolan varken idag eller imorgon heller. Men... när ska jag få gå till skolan egentligen? utbrast hon med rynkande ögonbryn. Hittills har jag varje dag blivit positivt överraskad av allt från hennes klass till hennes lärare. Det verkar råbra.

På tintins skolgård har dessutom gjort en rolig spaning två dagar i rad när jag har lämnat henne. En pappa som lämnar sin son ser exakt ut som Kenny Powers i Eastbound & Down. Alltså EXAKT. Minus humorn. Det är en sådan likhet i hela deras skepnad jag bara väntar på att bli smädad. Utseende, klädstil, uppsyn och resten av hans framtoning är så lika att det knappast kan vara en slump. En pizzadegig man med bad 'tude blick, sydstatshockey och goatee, trekvartsbyxor och semisladdrig wife beater. Bra val av look om man vill att ens omgivning ska känna fruktan för permanent nedsatt fysiska hälsa. Mindre bra val om man vill framstå som sympatisk.



Om det någon gång ska göras en svensk remake på den serien kan castingbolaget ringa mig så kan jag vidareförmedla kontakten. Om jag vågar. Risken är väl ganska stor att jag blir lemlästad som tack.

Jag minns när jag försökte ge en aningen burdus och till sin profil ganska oborstad kollega en slags komplimang och sa att han påminde så sjukt mycket om Kenny Powers. Det blev ganska finsk stämning under två dagar kan man säga. Men inte lika finskt som när jag typ 2003 med helt ärligt uppsåt försökte ge en av mina närmsta vänner en liknande komplimang, för att jag tycker så mycket om henne. Jag sa att hon var jättelik Anthony Hegarty från Anthony and the Johnsons. Den tystnaden. Jag minns att jag kunde se henne komponera ett lika inlevelsefullt som symfoniskt våldsamt musikstycke med sin kall blick och spända käkmuskler. Blir fortfarande konfronterad med det gamla minnet ibland. Gamla synder sonas svårligen.  

Göteborgs-Posten, ett organ för hänsynslöst utkablande av total meningslöshet

$
0
0
Det var flera år sedan jag slutade prenumerera på Göteborgs-Posten. Jag slutade för att jag tyckte att jag förtunningen av innehållet hade blivit åt skogen för påtaglig. Bytte prenumerationen mot DN och har aldrig ångrat det beslutet. Det enda jag kan sakna från GP är den något mer lokala vinkeln, men den väljer jag gärna bort till förmån för kvalité. Dessutom får jag mig den lokala vinkeln till livs via Tidningen Hisingen som i mångt och mycket gör ett bättre jobb med det än Stampens sorgebarn.

GP har på sistone fått mycket välförtjänt kritik för sin ledarsida. Bara det är en anledning att göra slut. Men jag ska villigt erkänna att jag fram till igår varit inne flera gånger i veckan och kikat lite via mobilappen, allt oftare med en känsla av tomhet som resultat. Det har varit svårt att sätta fingret på exakt vad det har berott på men innehållet har helt enkelt inte varit tillfredsställande.

Igår satte stadens morgontidning ändå någon slags rekord i meningslöshet. Jag hade lagt mig för att sova när jag tog en snabbscroll via gp-appen och ser att en av dagens headlines var följande artikel:
  

Tack GP! Tack för att ni så skamlöst förnedrar era läsare. "Många ångrar souvernirköp". Fo realz? Innehållet i min dammsugarpåse har bättre nyhetsvärde än en artikel baserad på en enkätundersökning som en researrangör har gjort bland sina kunder. Wow, vilket makalöst grävjobb ändå. Att hälften av alla som åker på charter råkar köpa på sig nån värdelös skit, som de väl hemma inser kanske inte var ett riktigt lika briljant inköp som den kändes där och då. Det är liksom bara exakt det som händer när man släpper ut ett knippe rastlösa svennebananer i den stora vida världen, låser in dem i en skyddad verkstad och fyller dem med all-inclusive-sprit under en vecka eller två. Alla vet det och även om man inte skulle veta det så är det en sådan exceptionell retardnivå på det att det borde vara olagligt att publicera som innehåll i en publikation som har mer än en krona i intäkt från prenumerationer och lösnummer.

Det har förföljt mig hela dagen. Jag har känt mig skändad. Enda anledningen att jag inte flippar totalt är att jag inte är så jävla dum i huvudet att jag stöder dem med en enda spänn. Det är illa nog att så länge ha bidragit till besöksstatistiken (deras räckvidd) som ligger till grund för deras annonsintäkter. Alltså GP skulle ha kunnat anställa tio stycken Alice Teodorescu, eller låtit henne ta över hela bygget och det hade känts mer rimligt än att behöva mötas av sådan fisluft till "nyheter". Det är liksom en i raden av all time lows från en av landets största morgontidningar.

Jag funderar seriöst på att höra av mig till kundtjänst och kräva någon form av ekonomisk kompensation för leda och värk. Jag har bara inte kommit på ett tillräckligt övertygande argument ännu.  

Varför hatar GP Stephen Hawking så mycket?

$
0
0
I veckan hejtade jag lite på GP för att de förnedrar min hjärna med "nyheter" om att hälften av alla resenärer ångrar sina souvenirköp när de reser. När jag dagen efter, trots mina hårda ord, inte kunde hålla mig borta från självspäkningen blev jag än mer konfunderad över vad som händer inne i det där dårhuset egentligen.

Det skulle rapporteras om den teoretiska fysikvärldens It boy, Stephen Hawking, som i veckan var på besök i Sverige för att hålla ett föredrag på KTH om svarta hål och sån skit. Tydligen var förväntningarna stora på att han skulle droppa en ny skön teori och det hade ju varit fett såklart. Men det var det tydligen inte. Han hade rullat in i salen och kört igång sin karaktäristiska datavoice som på grund av tekniska problem gjorde det svårt för besökarna att förstå vad han hade för sassy news på lager.

Detta plockar GP såklart upp rätt brett och när man surfade in på deras första sida kunde man se inte mindre än tre notiser som skulle kunna tolkas som ett systematiskt redaktionellt hånande av ALS-undret Stephen Hawking. Det gjorde mig glad. För det motbevisar min tes om att 98% av alla journalister på GP i själva verket är botar. I själva verket är de livs levande och handikappshatande sadister med en vital ådra av smaklös humor. Det är mycket bättre ändå.



Istället för att rapportera om vad han faktiskt sa så la de hundra procent på att, med illa dolda sarkasmer, förklara att man inte fattade ett piss av vad vetenskapsmannen hade för teorier att komma med och dissa honom för att han bara orkade snacka 15 i minuter. Hawking tar bladet från munnen, Otydlig Hawking höll föredrag och Förväntningarna var stora, men vad sa han egentligen?

Jag måste erkänna att jag kände en viss förtjusning. Fingertoppskänslan i hela GP-huset verkar vara hämtad från avpixlats och andra rasseforums kommentarsfält vilket såklart är fruktansvärt i sak. Men jag minns liksom inte när jag tappade hakan när jag läste GP senast. Vi samlades runt en kollegas skärm och häpnade gemensamt över att Stampens sorgebarn verkade ha släppt sitt API fritt så att vem som helst kunde publicera innehåll utan någon slags kontroll. Sedan började jag fundera på om det bara var vår egen sjuka tolkningsförmåga som såg något ingen annan ser.

En halvtimme senare fick jag bekräftat att det nog inte bara var jag som tänkte i de banorna ändå. Plötsligt hade allt innehåll och rubriker friserats till ganska ordentligt. All cynism och skojigt ALS-gäck var som bortblåst. Mycket mystiskt. Om jag bara hade kunnat få vara en fluga på väggen. Jag skulle verkligen vilja veta hur snacket gick internt, som en säger. 

Den slutgiltiga lösningen

$
0
0
#backahasse

Kan vi inte bara enas om att det bästa för svensk politik skulle vara att låta Hans Rosling ta över nycklarna till staten? Ge honom diktatormandat att styra och ställa lite. Det känns spontant ganska välbehövligt i tider när demokratin i Sverige visar sig ur sina brunaste nyanser.


En tanke


Hipster Shock Level

$
0
0
Många dumheter har jag sett olika hipsterfenomen föra med sig genom åren. De flesta harmlösa och nästan lite gulligt bajsnödiga, några aningen provocerande och vissa sådär jobbigt på gränsen till hur mycket pinsamhet man klarar av utan att tappa all respekt för mänskligheten. Vi snackar Hipster Shock Levels.

Det sistnämnda var något jag blev väldigt varse när vi var i Warszawa i somras och skulle dricka en kopp kaffe på nåt fräckt ställe. Vi kom in och beställde varsin Americano av en kille i hatt och skepparkrans och kände genast att något skavde. Vi hade gjort bort oss. Det kunde vi inte få. De serverade bara droppkaffe och eftersom vår koffeinabstinens höll på att leda oss in i ett mindre charmigt och aggro-konvulsiviskt tillstånd var det bara att tacka och ta emot. Om än motvilligt. För jävlar vad töntigt jag tycker det är med den senaste av trender i kaffevärlden. Caféerna kan lika gärna kassera sina 50.000-kronorsmaskiner för nu är det plötsligt råbonnigt att beställa en dubbel espresso. Nä, det senaste är att dricka överprisat manuellt bryggt biodynamiskt kaffe som smakar damm. Frågar man en "barista"är det säkert en helt hantverk. Frågar man mig så är det en nivå av otyglat vansinne som bara inte kan sluta bra. När ett café drar paralleller mellan att brygga kaffe och alkemi är det inte roligt längre och jag skäms som en hund när jag tvingas se på hur en kaffenörd på fullaste allvar börjar tillreda en droppkaffe med samma andakt som en präst tillreder nattvarden. Jag vet inte vart jag ska ta vägen men pinsamheten som uppstår verkar bara gå i en riktning (åt mitt håll) vilket gör att den är omöjlig att parera och jag blir därför stående som ett fån och känner hur den kramar ett svinhårt grepp kring pungen på mig. Jag står där totalt maktlös och vågar inte yppa ett knyst om vad jag egentligen tycker om att betala 60 spänn för en kopp te-färgat bryggkaffe.

De som håller på och håller på låtsas som att det är något heligt som ska till att hända, när det egentligen bara handlar om att grovmala lite vanliga jävla kaffebönor, som såklart råkar vara biodynamiskt svårodlade bönor från någon sydsluttning med unik klimatzon någonstans svinhögt uppe i nåt livsfarligt berg med omöjligt lite exportmöjligheter. Att sedan lägga pulvret i ett helt vanligt kaffefilter, som givetvis säljs som ett specialfiberpapper från Japan och utvecklat under tre hundra år för att få till en exakt rätt jonisering i vattnet. Vidare placera filtret i en helt vanlig kaffefilterhållare, men som även den råkar vara en supersnilleavancerad mojäng, specialtillverkad av nån gammal halvblind Yoda-gubbe i en hydda på andra sidan jordklotet som allena råkar sitta på lösningen till den perfekt balanserade drycken. Och sist men inte minst koka upp vatten i en liten exklusiv metallkittel med sådär skönt bögig pip, som självklart är A och O för att få till den där exakt rätta droppkaffesmaken, med vilken man sedan precisionshäller vattnet i varsamma cirkelrörelser. En manuell bryggning helt enkelt, men där man som kund tvingas se på när konstnären färdigställer konstverket. Alltså jag facking SPYR när jag tänker på hur omständligt det är. Särskilt eftersom det i slutändan ändå inte smakarbättre än varmt arselvatten. Stopp! Nej! Försök inte ens övertyga mig om något annat. Jag har provat. Flera gånger. I dessa tider ska man vara ganska försiktig när man pratar om djup mänsklig förnedring men om man tvingar sig själv att vara med om ovanstående känns det som att man faktiskt färdas farligt nära de faggorna.

Men då är droppkaffetrenden ändå INGENTING i jämförelse med det jag blev utsatt för på Brewdogs bar för en dryg vecka sedan. INGENTING.

Jag och Josefine hade varit ute och käkat lite och druckit några vanliga värdiga lager runtom i Linné. På vägen hem passerade vi Kungshöjd och tänkte att vi kan väl ta en sista öl till innan vi åker hem. Så vi äntrade Brewdog och kände direkt hur den aningen konstlade stämningen låg tjock i lokalen, trots att det var ganska glest med folk. På kundsidan av baren står en ganska trind man i 55-årsåldern. Han har blöjiga khaki-shorts och instoppad piké och mästrar en yngre förmåga med vänsterskägg om huruvida den ölen han just inmundigat var perfekt balanserad eller icke (det var den inte såklart). Jag riktigt rös av besserwisseratmosfären som svepte över mig som en andedräktsvarm fleecepläd, när jag hamnade mellan dem och försökte få kontakt med killen på andra sidan bardisken. Jag vände mig om och såg att de även inrett med ett flipperspel. Nice. Vi hade tydligen dött och hamnat i gubbhimlen.

När barkillen på andra sidan äntligen hade serverat sällskapet som satt längst till vänster i baren var det så min tur. Han var mycket trevlig (vill jag påpeka) och frågade vad det fick lov att vara samtidigt som han stolt som en tupp flyttade sig lite åt sidan och liksom gjorde en gest som för att presentera menyn som listade deras utbud. Det var sorterat i två olika uppställningar. En för gästkranarna och en för de egna sorterna. Och det var först då, när jag lät mina ögon svepa över den välbekanta uppställningsformen (ett excelark i krita), som jag insåg att allt inte stod riktigt rätt till. De hade tydligen slutat sälja öl, eller de hette i alla fall inget längre, de var inte ens märkta med vad för slags sort de tillhörde. Nånting var fel. Nånting var jävligt fel. Jag kände hur jag drabbades av total sinnesförvirring. Det enda jag fick klämt ur mig var att jag ville beställa två öl. Barkillen sa "vad trevligt", log brett och frågade vad jag var sugen på och tittade tillsammans med mig mot den stora griffeltavlan. Det var ett moment 22 av guds nåde.        

En Stall, Lime, Häst tack!

Jag antar att jag såg aningen förvirrad ut men barkillen kunde lika gärna ha ställt tiotusenkronorsfrågan i ämnet Geometriska Axiomsystem. Där man i vanliga fall kan utläsa ölets namn och få någon slags ledtråd till vad det är för sort, fanns bara märkligt uppstaplade treords-kombinationer av substantiv och adjektiv – till synes helt slumpartade dessutom. Jag kände att jag förde en kamp mot klockan och snart skulle vara tvungen att bestämma mig men det var stört omöjligt. Jag kände också en stark instinkt att inte ge de andra i lokalen nöjet att höra mig fråga om de möjligtvis hade en vanlig lager. Jag förbannar mig själv än idag för att jag inte hade sinnesnärvaro nog att fråga vad de hade på flaska, men risken är att de ångat bort etiketterna och ersatt med sin egen dogmatiska beskrivning.

"En nummer 2" sa jag försiktigt och fick givetvis bara en tom blick till respons. Ok ok, jag förnedrar mig väl då hann jag tänka innan jag kände hur mina läppar motvilligt formade beställningen om en "Maltig karamellbalans" till Josefine. Barkillen högg ett glas direkt och började dra i en av kranarna. Nu hade jag köpt mig lite tid. Vad skulle jag själv ta tro? En Rostad, Rökig, Toffee kanske, eller en Äpple, Kanel, Muffins? Frågan var bara vad det var för sorts muffins. Kokos, hallon eller blandat? Det verkade vara högst oklart. Kanske borde jag avrunda kvällen med mindfucka mina smaklökar ordentligt och ta en Besk, Gran, Tall. Gran och tall i en och samma öl liksom. Hur är det ens möjligt?! Nä det mest rimliga hade kanske varit att gå på det mer klassiska kortet Stall, Lime, Häst men jag ville inte vara sådär jäkla mainstream när jag var på ett så fräsigt ställe.  Då är ju Fikon, Jordig, Torr ett mycket mer spännande alternativ. Eller hur?

För varje sekund som passerade kände jag hur hatet växte inom mig. Jag försökte inte ens mota bort demonerna. Det här var det dummaste jag någonsin varit med om. Till slut v ar fristen ute och jag var tvungen att välja väg. Jag tog en Bröd, Torr, Krispig och motiverade det hela för mig själv med att det var det enda alternativet som faktiskt innehöll ett ord som jag själv skulle använda för att beskriva en kall god öl. Krispig. Tyvärr smakade den skit. Men Josefines Maltiga karamellbalans var riktigt smarrig. Vi sippade upp hälften och lämnade sedan lokalen för att aldrig mer återvända.

#backabjörn

$
0
0
OMG! Den här lilla notisen råkade fångas av mitt skummande öga när jag bläddrade i det lokala stadsdelsbladet. Och jag fick med ens en klump i halsen. Det antar jag att alla som har någon slags medmänsklighet i sina ådror hade fått. För jag vädrar fiasko.

Vi snackar alltså om ett evenemang där självaste Björn Hellberg – slitvargarnas slitvarg – med över 60 böcker innanför västen och ungefär en miljard boksigneringar i ryggen, kommer till Backa Kulturhus imorgon klockan 13:00 (en tid som för övrigt hade fått Zara Larsson att fullkomligt balla ur), för att underhålla med lite sköna anekdoter, kanske dra nån fräckis och signera böcker såklart. Och det ger mig helt ärligt ågren. För få är vi som vid det här laget inte sett Björn Hellberg sitta ensam utanför en bokhandel, vid ett bord med en trave egna böcker, och vänta på att någon ska stanna och köpa ett signerat exemplar. Faktum är att det idag är nästan mer sällsynt att hitta en osignad Hellberg i handeln, än det är att hitta en gul treskilling banco.

Ingen författare mig veterligen har i modern historia så rakryggat och med ett sådant oförtrutet engagemang (självplågeri) turnerat land och rike runt för att möta sina läsare och leverera sina böcker en personne. En hängivenhet som med facit i hand betalat sig rätt dåligt. Ska det verkligen vara så? Är det så här vi ska ha det?


Kom igen nu då. Backa'n!

Det tycks mig nästan cyniskt av arrangörerna att boka in Björn Hellberg ute i en förort, mitt i veckan och precis lagom till efter lunch därtill. Vem fan har ens möjlighet att gå på show då? Nä nä nä, glöm pensionärerna. Två dagar innan folkpensionen dundrar in lär de tio gånger av tio prioritera en slice budapeststubbe på torgets lilla kondis före att lägga en halv hundring på att bli påminda om hur det är att bli bortglömd. Fy fan. Inte ens Malou von Sivers skulle lyckas täcka upp ett sånt röv-gig. Det gör mig beklämd på riktigt.

Jag menar vartenda ord här nu. Det är fan ta mig vår skyldighet som medmänniskor att se till att Björn Hellberg inte sätter sig i bilen påväg hem imorgon med en dålig känsla i kroppen. Jag önskar av hela mitt hjärta att han känner sig glad som en tupp när han styr kosan söder ut mot sitt naturliga habitat på de mer halländska breddgraderna igen. Är det någon som förtjänar det så är det Björn Hellberg. Ingen kan inte tycka om honom. Det är en fucking ynnest att vi ens får chans att se honom hålla låda en liten stund. Han är en institution för bövelen. Han har gett oss så mycket. Nu, i medmänsklighetens tidevarv och allt, är det kanske dags att alla ställer sig frågan vad vi någonsin har gjort för honom?

Jag tänker på det där klippet som cirkulerade för ganska exakt ett år sedan, där en extraordinärt valhänt Björn Hellberg ska försöka dreja. Jag vet inte hur många delningar jag såg i min egen facebook-feed men av youtube-statistiken att döma har det i alla fall underhållit en tiondel av svenska folket. Är det då för mycket begärt att han får känna hur det känns att sälja slut och slå publikrekord i Hisings Backa? Det kostar liksom bara en femtiolapp och vem vet vad vi egentligen kommer få höra. Enligt notisen kommer han kanske till och med läcka lite nasty skit. Kanske kommer han tok-roasta Ingvar Oldsberg i sin frånvaro? Ingen vet riktigt. En cliffhanger av guds nåde.

Vad säger ni, såg jag en hand upp, vilka känner sig manade att #backabjörn?    

Man måste dra gränsen någonstans.

$
0
0
Jag har verkligen jobbat med att försöka bli mer tolerant mot människors idioti. För min egen skull. Det är helt enkelt för påfrestande att gå runt och störa sig på folk som egentligen inte förstör ens liv, beter sig otrevligt eller påverkar den personliga sfären. Det är så onödigt. Och strategin har faktiskt funkat rätt bra får jag säga. Jag är nog på det hela taget lite mer harmonisk nu för tiden. Alltså lite mer.

Till exempel har jag ganska ofta (om än ofrivilligt) börjat samåka till jobbet med ett litet apart rollspelar-gäng och helt sonika valt att tycka om dem dem när de står på bussen och högljutt besserwissrar varandra med olika Star Wars-fakta och Sagan om ringen-termer. Eller när de till synes helt utan förvarning brister ut i en Harry Potter-baserad skriklek där de ropar: Du är Harry! Nä, du är Harry. Du är Harry. Det är du som är Harry... hahahaha Nä men ärligt, du är Harry. Och briserar i en ultrainternt gapflabb mitt på bussen. Det är fint ändå. Fem till synes helt verklighetsfrånvända personer med varsin unik stil som mot alla odds funnit varandra (gissningsvis på nån av sci-fi-bokhandelns medlemskvällar) och därifrån byggt in sig som i ett eget litet parallellt universum som rör sig autonomt genom samhället.

Gänget består av en halvbastant kille i pösiga jeans, dreads och lite slumpartad ansiktspiercing. En lite tunnare kille med långt hår, hiphop-kepa och ganska spice-kompatibel framtoning. En klassisk preppyboy i tweedkavaj. En tjej med okontrollerat höhö-flabb, rakt utstående öron och lynnig blick som alltid klär sig i extremkorta no fit-jeans och Volvo Ocean Race-vindjacka. Och en konstant bullrigt skrattande tjej med mer utstuderad klädsil, som utstrålar en personlighet av en ganska avancerad hybrid mellan klassisk plugghäst och fin överklassflicka med några procent nycirkus.  Mitt gamla jag hade troligen stört mig något så in i helvete på dem. Gått bananer inombords. Till ingen nytta alls. Mitt nya jag gillar dem. På riktigt.

Men det finns en gräns för vad mitt psyke klarar att parera. Och den gränsen drar jag ta mig fan vid enhjulingscyklister. Det är min absolut bortre gräns.

Häromdagen när jag kom gående genom Vasaallén blev jag plötsligt omsusad av en hippietyp på en sådan. Det var inte en sådan där liten gycklarenhjuling (som resande folk dagligen offrar livet på inför en sockervaddsstinn publik av barn och deras seniora släktingar) som kom farande utan ett regelrätt fordon med ett gigantiskt offroad-däck under sadeln. Den hade till och med en vattenflaskhållare monterad på sadelstolpen. Och handbroms. Det var lätt det dummaste jag har sett på länge. Killen i fråga cyklade småvingligt förbi mig och det syntes att han ville att folk skulle glo. Det såg verkligen inte klokt ut. Man kan skoja om hur idiotiskt det ser ut att komma farande på en segway eller motordriven sparkcykel men det är verkligen INGENTING i jämförelse med enhjulingar. Alltså enhjulingar är så jävla dumt att det får liggcykeln att verka helt normal, vilket inte säger lite. Jag skulle verkligen skulle kunna skriva ett isolerat och hypermaniskt hatinlägg om de, i 100% av fallen vita män, som just passerat 40 och valt att göra sitt avtryck i samhället och forcera stadens mest centrala delar, liggtrampandes i sina små vedervärdiga kanoter på hjul. Fyyy faaaan, som jag eldar upp mig nu känner jag. MEN. Enhjulingscyklister är snäppet värre.


Det finns liksom inget rimligt skäl till varför man ska frångå konventionen med två hjul och ett styre, till fördel för ett hjul och en sadel. Den normen är till för att cementera. Det går inte snabbare på ett hjul. Det är inte bekvämare med ett hjul. Det är inte mer praktiskt med ett hjul. Det är definitivt inte säkrare med ett hjul. Allt är skit med enhjulingen som produkt och som jag ser det finns det inget riktigt godtagbart argument till varför enhjulingen ska få existera utanför sitt naturliga habitat (olika cirkus- och gycklarforum). Det är möjligt att man kan ta cirkusen ur cirkusartisten men det borde vara strängt förbjudet att ta cirkusartisten ur cirkusen.

I alla fall så gick det inte att undgå den här killen. Han flaxade fram genom allén och fortsatte i en rasande fart rätt ut i korsningen på Vasaplatsen och han visste att folk (så ock jag) kollade – och som han älskade det. Inte bara visste och älskade. Han behövde det. För det är folks blickar som är bränslet. Den alternativa valutan som ger återbäring på deras surt utkastade slantar. En sådan bastard till cykel kostar i runda slängar 6500 spänn, vilket i sig är en nivå av omoral som borde belönas med ett nackskott. Det får sådana som honom att sätta hjärnan på standby. Trafiksäkerhet är lika intressant som bajspapper för enhjulingscyklister. Vilket i sin tur innebär att vi som tittar inte är några innocent bystanders utan högst aktiva medbrottslingar till dåren på den sinnessjuka farkosten när hen riskerar att offra ett gäng oskyldiga. Därför förbannade jag nästan lika mycket mig själv som honom, för att jag inte kunde låta bli att glo som ett dumt fån.

Det är nästan så att jag funderar på att engagera mig enfrågepolitiskt och driva en stenhård linje om enhjulingsförbud.


En liten animerad film

$
0
0
För att marknadsföra Göteborg som en rimlig höstdestination för familjer, måste man ibland lämna verkligheten där mörker, pinvindar och horisontalregn avlöser varandra och vända sig till en fantasivärld där allt är mysigt.

Kulinariska äventyr

$
0
0

Såg den här på stan i fredags tror jag det var. Jag vet inte alltså. Men jag har känslan av att Subway kan ha tagit i en aning i överkant för att beskriva sina mackor. I dessa tider när ett mindre väl avvägt superlativ kan piska upp en diskussion om näthat så vill jag klargöra en sak. Jag hatar inte mackor. Jag ställer mig bara en aning skeptisk till om detta är riktigt rätt.

Jag antar att det beror lite på hur man definierar ett äventyr.

Om de med äventyr syftar på att deras mackor är så smarriga att smakreceptorerna i ens hjärna kommer fucka ur totalt och bjuda på en William S. Burroughsk hallucination för varje bett. Då skulle jag (av erfarenhet) nog ändå hävda att de blåst upp den förväntade smaksensationen en aning.

Om de med äventyr däremot syftar på när ens närminne (tugga för tugga) tvingar en att återuppleva den traumatiserande djävulsprocessen det är att vara så förbannat tappad att man, i ett svag stund av transfettsabstinens, faktiskt gått in på valfritt Subwayställe och genomfört en beställning. Då skulle jag (av erfarenhet) nog vilja påstå att budskapet är av försiktigaste slag.

Såvitt jag minns, har ett besök på Subway varenda gång utom i ett enda fall inneburit att man möter fyra riktigt douchebagiga killar i kassan, alla med var sin lilla mikrouppgift som de visar samma engagemang inför som en tillfällig hundvakt känner inför att stanna på en trottoar, rulla ut en liten svart påse och plocka upp sin fyrbenta gästs exkrementer. Man bokstavligen känner att man förstör deras flow när de står där i sina platinablonderade surfarfrippor och jämför tatueringar. En tar brödbeställningen, en sköter pålägget (vilket i sig är lika påfrestande som ett par omgångar av Tjugo Frågor), en står och kliar sig lite och den suraste tar betalt. Deras gemensamma nämnare utöver pikétröjorna är att de ser lika uppåt och servicesugna ut som efter ett tråkigt besök hos snoppdoktorn. Dessutom får man nästan varje gång en obehaglig känsla av att de vet nåt som som man själv inte vet. De liksom håller tillbaka ett intern litet flabb som får en att göra ett snabbt överslag över sannolikheten att en eller flera av dem gjort till vana att teabagga samtliga påläggstråg när chefen är ute på ett ärende. Mycket frustrerande. Oavsett om det är en global asshole-strategi på ledningsnivå eller bara en olycklig slump att de lyckats tråla upp såna klassiska femfemmor att ställa bakom kassan så är det jävligt starkt jobbat. Ett random besök på Subway får ett nattligt besök på Avenyns Burger King en lönelördag att kännas nästan hemtrevligt.

Det är viktigt med traditioner

$
0
0
God Jul

När nu julen närmar sig med stormsteg (no pun intended) drabbas vi väl lite var till mans/kvinns av julstämning. Det gäller såklart även flygvapnet som igår genomförde sin traditionsenliga "julgransflygning" som helt enkelt innebär att en fet drös JAS-plan utan någon större förvarning dörnar in över tio västsvenska städer i en formation som ska vara tänkt att påminna om en julgran. Fint. Vad signalerar julstämning bättre är ett gäng öronbedövande stridsflygplan. Inte mycket.

– Vi hoppas att det även i år blir uppskattat och att så många som möjligt får tillfälle att se planen. Flygningen brukar vara ett uppskattat inslag i juletid, säger flottiljens informationschef Henrik Gebhardt.

Särskilt mysigt och uppskattat tror jag att det var bland alla nyanlända flyktingar, som verkligen måste ha njutit i högan sky när de satt i sina temporära boenden och plötsligt blev överraskade av det välbekanta ljudet från ett klassiskt flygangrepp. Det var ju inte direkt en jätteblygsam julhälsning om man säger.

Gamla synder. Nya lärdomar.

$
0
0
Det är så dags. Att lämna 2015 för ett helt nytt år. Har läst på många ställen att det varit ett besvikelsernas år. Jag vet inte det. Det har varit ett ganska vanligt år tycker jag. Med många bra saker och några mindre bra. Ungefär som de flesta år. Det som stuckit ut lite extra under året är att jag och J J gifte oss i somras och hade en fantastisk liten bröllopsresa till Warszawa. Strax innan hade jag även hunnit avsluta min långa föräldraledighet och säga upp mig från mitt dåvarande jobb. Spännande tider och spännande möten. Så nä, jag tycker nog att 2015 inte har varit ett mycket sämre år än andra. I alla fall inte ur ett personligt perspektiv och i en tid när resten av världen befinner sig i ett väldigt kaos.

2015 har även bjudit på en del insikter om både mig själv och människor i min närhet som jag tror kommer vara nyttiga att ta med sig in i det nya oskrivna året. Både roliga, tråkiga och stundom ganska dråpliga. När jag ser tillbaka på det inser jag att det kanske är så den här bloggen kan få ett lite mer liv igen och fylla en viktig funktion för. Rannsaka och bekänna.

Apropå gamla synder. I slutet av året fick jag även ett snopet möte med den gamle karman, när jag för kunds räkning stiftade bekantskap med Danny Saucedo under en inspelning av en film där vi gav nyanlända besökare på Clarion Post ett extra varmt välkomnande till Göteborg. Trevlig kille alltså det där. Vem hade kunnat ana det...




Jaja, så kan det gå. En liten läxa jag själv fick lära mig den jobbiga vägen (de som fattar fattar). Somliga straffar synden långsamt.

Gott nytt år till eder alla.

Näsdildon

$
0
0
Som jag skrev i förra inlägget kommer jag ägna en del av inläggen i år åt att rannsaka och bekänna. Därför tänker jag nu, utan krusiduller, bekänna att jag igår aktivt nådde ett slags bottenrekord i värdighetsindex.

Hela familjen åkte till Mediamarkt med det officiella uppsåtet att inhandla ett specialbatteri till en fjärrkontroll. Men jag hade redan hintat lite om att jag också ville passa på att harva runt lite i gångarna. Det är väldigt meditativt för mig att gå runt på stora elektronikvaruhus och dumglo på olika apparater jag egentligen inte behöver. När jag var pappaledig med Tintin och inte hade något bättre för mig kunde jag alltid ta en sväng förbi Mediamarkt eller Elgiganten för att bara kolla lite. Men vis av erfarenhet är det också anledningen att jag spontant kommit hem med allt från apple-tv, hörlurar, tv-spel, usb-minnen, hårddiskar och annat bös. Ofta på ett direkt infall när de kör nån drive (eller bara låtsas ha en riktigt bra deal på något) i butik.

Vi plockade på oss batteriet och började sedan vandra längs gångarna. Någonstans i höjd med dammsugarna såg jag plötsligt en skara människor stå runt en sådan där rea-korg och när jag tittade lite närmre såg jag att den var fylld med produkter av den sort som mänskligheten rimligtvis borde ha evolutionernat bort för längesedan. En näs- och öronhårstrimmer. Både och. Two in one. På ren impuls sträckte jag mig efter den vidriga lilla tingesten och försökte så diskret som möjligt slinka därifrån. Det kändes skamligt. Ett skämmigt inköp som placerar in sig bra många snäpp över sexleksaker på pinsamhetsskalan. Jag ville under inga omständigheter stöta ihop med någon bekant medan jag var i full färd med att inhandla en fucking näsdildo.

Japp, jag har köpt en näsdildo.
  
Jag minns att jag efter mycket vånda köpte en renodlad nästrimmer redan 2010. Det var en inte så liten livskris som uppstod när jag plötsligt insåg att jag behöver skoga i näshålan då och då. Plötsligt hade jag alltså mer gemensamt med gamla gubbar som äter kräm än med de spänstiga ynglingar som jag dittills hade identifierat mig med. Det blev ett stort skifte.

Men mycket har hänt sedan dess och den där förhatliga nästrimmen är sedan länge uttjänt. Men istället för att köpa en ny har jag som ett uttryck för mitt självhat, istället valt att använda pincett en gång i kvartalet och manuellt stå framför badrumsspegeln och rycka dem styckvis – samtidigt som jag kvider av smärta medan mina tår- och snorkanaler öppnar sig på fullt spjäll och jag kommer ut svullen i ansiktet som en rödgråten galt. Det är inga stolta stunder vill jag lova. Det är den universella osexigheten definierad. Men om det ändå hade slutat där. Livet har dessvärre visat sig bära på många fler besvikelser och svek.

Jag önskar att någon hade informerat mig om att varje mans största nemesis är den egna kroppsbehåringen. Det hade kanske inte förändrat spelplanen nämnvärt men jag hade åtminstone varit mer förberedd inför livets alla nesorDen är ett plågoris som är svårt, för att inte säga omöjligt, att tämja. Det är som att varenda av de tusentals hårsäckarna på ens kropp är en liten minisadist som tillsammans blir en stor elak boss som fifty-shades-of-greyar en mot ens vilja – genom hela livet.

Det börjar redan i ung ålder. Först är det den totala bristen på hår som gäckar en. För hur lustigt det än var när första killen i klassen plötsligt sportade en hårig skogshuggarkuk, istället för den dittills så tryggt normstadgade kala lilla goss-snoppen som vi andra, så kände man på sig att det var tidens melodi och något man knappast skulle gynnas av att komma sist med. Det blev som att leva i terror och varje dag kika ner i filningarna i hopp om att få syn på ett mörkt krulligt hårstrå. Samma status var det att stolt kunna pryda överläppen med en gles uppsättning moppefjun när puberteten körde över en som tåget, men få var det som hade täckning för det. Tack och lov slapp jag sälla mig till den ystra skara som blev av med håret på huvudet lagom tills att vuxenlivet skulle börja på riktigt. Alltid något. Men istället har jag på senare tid straffats med hår i och till och med på öronen. Helvetets alla eldar med andra ord. Jag är alltså en stukad man och kan därmed inte längre unna mig lyxen att bortse från skamköp av ovan nämnda sort. Och inte vilken skit som helst. Mina problem kräver  rejäla doningar med no pull-garanti.  Sossen i mig inser givetvis också att slaget redan är förlorat och att allt jag kan göra är att desperat försöka bromsa förfallets framfart en liten aning. En klen tröst. Men ändå en liten tröst i allt mörker.

The power of storytelling

$
0
0
Alltså det här är magiskt. På så många sätt.

Ett till tio

$
0
0
Mitt och Josefines gemensamma nyårslöfte var att vi skulle se mer film under 2016 än vi gjorde under 2015. Förra året gick helt åt till andra grejer och när vi väl konsumerade rörlig underhållning var det i form av tv-serier. Så vi enades om att 52 filmer borde vara ett rimligt mål. En film i veckan liksom. Sagt och gjort vi började skissa ner en lista med filmer vi vill se. Alltifrån superamerikanska storproduktioner till kreddiga indiefilmer. Nytt och gammalt. Högt och lågt. Därför kommer projektet att kantas av lika mycket skåpmat som nya fräscha rullar. Regeln är enkel. Vi väljer film varannan gång och ibland kanske vi väljer nåt för hela familjen som ligger utanför valordningen.

Det fina med att sätta ett såpass enkelt mål är att det är lätt att leva upp till och i slutändan förhoppningsvis kommer leda till att vi sett långt fler än 52 filmer. Jag tänker att jag ska redovisa vilka filmer vi sett. Film för film men tio åt gången. Inga ambitioner att recensera men kanske bifoga en kommentar och nåt slags betyg när det passar sig. Häng med om ni vill. Annars skit i det.


1. Cartel Land

Dokumentär om hur lagen upphör att gälla i och omkring områden där de mexikanska knarkkartellerna huserar. Om brutalitet vi sällan skådat leder till korruption, hopplöshet och om hur medborgargarden på båda sidorna gränsen försöker återupprätta någon slags ordning i ett kaos.

Ämnet och filmteamets mod är som upplagt för total dokumentärmagi och en hjärtskärande och engagerande film som tyvärr stannar vid spännande och intressant. Men väl värd att se.

Betyg: 3




2. Wrong

En skruvad film om en man vars hund blir kidnappad och hur allting bara känns... fel. Den är absurd och på gränsen till att bli en film vars knäpphet jag i slutändan bara skulle störa mig på, men den balanserar fint och jag gillade den verkligen. Stundvis riktigt jävla rolig.

Betyg: 3-ish





3. Monica Z

Vi konstaterade att vi kanske skulle kunna premieras med någon slags pris eftersom vi kanske är de allra sista att se den här filmen. Vet inte varför vi inte sett den tidigare. Den var jättebra. Edda Magnason var fantastisk som Monica Zetterlund. Se.

Betyg: 4



4. Eskil och Trinidad

Svensk småcharmig film med norrländsk underfundighet. Helt ok familjeunderhållning, varken mer eller mindre. Jonas Inde gör en jävligt bra roll som tragiskt hockeytränare med avgrundsdjupt ego. En anledning i sig att titta.

Betyg: 3




5. Creed

Rocky-sagan fortsätter. Sylvester kan verkligen inte låta bli att göra Rockyfilmer. Det börjar nästan likna en slags OCD-beteende. Nu är det tack och lov i form av biroll till den legendariske Apollo Creeds okände son – som för övrigt spelas av fantastiska Michael B Jordan (bara en sån sak).

Det är inte kattskit. Inte om man som jag någonstans ändå ser tillbaka på de första fyra Rocky-filmerna genom något slags romantiskt skimmer. Det är heller inte en film som kommer revolutionera boxningfilmgenren. Tyvärr.

Betyg: 3




6. The Diary of a Teenage Girl

Jag har tyvärr inte läst boken av Phoebe Gloeckner. Men filmen var skitbra. Det tyckte Josefine också och då ÄLSKADE hon boken. Den bästa filmen vi sett hittills i år skulle jag säga. Huvudrollsinnehavaren Minnie spelas av den för mig okända Bel Powley och hon var fan helt magisk. Även Alexander Skarsgård gjorde en sjukt bra roll som den minst sagt moraliskt tveksamme Monroe.

Betyg: 4+




7. Spotlight

Filmatisering av Boston Globes uppnystande av den katolska kyrkans strukturella pedofili och pederasti. Mycket bra. Och otäck. Helt sjukt att så många präster inom just den katolska kyrkan verkar tro att barn är någon slags buffévara.

Betyg: 4




8. Beck – Gunvald

Det måste verkligen ha skurit sig mellan Mikael Persbrandt och de som bestämmer. Det var inget snyggt sätt att fasa ut en av Beckfilmernas verkliga grundbultar. Det osade hat och personlig vendetta. I alla fall har jag svårt att förklara hur de kan låta en tjackig snubbe peppra honom med bly i ansiktet innan han ens hunnit med en vettig replik... Oooops... Spoiler.

Men det är skitsamma. Se den inte. Beck är skit. Se Johan Falk istället. Vaffan!!

Betyg: 2-




9. Room

En slags Fritzl-story. Bra. Snygg. Som dukat för håll-käften-material. Men Tyvärr.

Betyg: 3+




10. Sicario

Gillar man knark, våld och mexicanskt kartellvåld i lyxig underhållningsförpackning är detta ett måste. Jag tyckte att den var många gånger bättre än vad Josefine tyckte. Kanske för att den var spännande. Men så var jag också ruggigt sugen på att se maffiga actionscener med fräcka män och en kvinna som hänger med automatvapen utanför jeepar och härjar runt i självaste Juarez.

Betyg: 4 (fråga mig om nån månad så är det säkert en 3+)

"Gubben, packa snöslungorna, nu jävlar ska vi ut och göra snökuk"

$
0
0
Få har väl missat vilket rabalder det blev i veckan när någon hejare hade tagit sig ut på isen i vallgraven här i Göteborg och trampat upp formen av en penis. Och ingen hade väl kunnat ana vilken vattendelare det skulle bli. Somliga krävde att kommunen skulle sanera bort otyget, medan en liten aggressiv rebellrörelse protesterade mot inskränkandet av den fria konsten. Snart började medierna hårdbevaka och nästan liverapportera händelseutvecklingen kring den skarpladdade snökuken. Vi snackar intervjuer med stadsarkitekten Björn Siesjö, helikopterfilmning och hela konkaballongen. En ganska så tydlig signal om att vi trots allt lever ett ganska gott liv här i Sverige. Eller i alla fall i Göteborg.

Även om man ganska snart tröttnar på olika lokalreportrars lustigkurretendenser så finns det något vackert i hela storyn. En person som sticker ut lite extra och lyckas bli dramats centralgestalt och verklige hjälte. Emilian Sava. Mannen som först tog uppdraget att sanera bort den omtvistade kuken, men sedan ångrade sig och efter en natts dålig sömn bestämde sig för att göra bot och ringde upp sin kollega Robin tidigt på morgonen och myntade några nu bevingade ord med frasen: "Gubben, packa snöslungorna, nu jävlar ska vi ut och göra snökuk".


Sagt och gjort. De två glada gamängerna åkte ut till askimsviken och lät snökuken återuppstå i all sin prakt och helighet. Samtidigt som det därmed lyckades bli allmänintresse även i internationella medier.

Rätt svårt att inte älska den snubben. Emilian Sava. Årets Göteborgare 2016 kan utses redan idag.

Klicka här och spola fram till 1.24 för att höra det hela från hästens mun så att säga. Magnetsikt!!


Vegofel

$
0
0
Vad finns det egentligen mer att säga om SVT:s omtvistade helvegetariska matlagningsprogram Vegorätt? Inte mycket. Men ändå. Det är någonting som liksom ligger och moler och vill ut. Jag måste prata om Vegorätt. Samtidigt vill jag inte sälla mig till någotdera läger. Varken för, mot eller mittemellan.




Man kan väl börja med att konstatera att programmet hade premiär. Sedan lät svaret inte vänta på sig. Inom loppet av ett par dagar hade social media och ivriga nöjeskrönikörer verbalslaktat Elenore Bendel-Zahn och Karoline Jönsson (kvinnorna bakom programmet) som vore de grisar på en dansk grisfarm. Ingen har väl vid det här laget missat hur det har förfasats över grönkål, aroniabär, instagramestetik, vildhästar och omotiverade yogasessioner.

Jag kan till ganska stor del förstå de starka reaktionerna. Konstlat flum-flum av den här arten känns nästan som gjort för att hata. I en tid där vi varje dag möts av fler uttryck än en människa gjorde under en hel livstid för bara några år sedan, och i ett samhälle där utvecklingen går snabbare än någonsin och samtidigt aldrig kommer att gå så här långsamt igen, finns det något djupt provocerande i att se två personer sitta på en höbal och äta smoothie ur en skål och samtidigt vara overkligt höga på livet. När den ena dessutom lite plirigt hunnit berätta att hon redan ätit smoothien *konstpaus* eftersom hon drömt om den flera gånger under natten och de båda sedan briserar i ett härligt internt skratt. Då smäller det. Ingen känner igen sig och vi svenskar älskar att känna igen oss. Vi måste känna igen oss. Annars jävlar!

Strax därpå dyker kritik-kritikerna upp och (typ) försvarar tjejerna. Först blir det en moralfråga. Sedan blir det en könsfråga. Retoriken är enkel. Hate shaming har blivit en väldigt stabil uppåtgående valuta. Hade jag kunnat investera i det hade jag fanimej sms-lånat upp maxbeloppet och köpt hate shame-fonder för hela slanten. Nästan ingen kritik passerar under hatradarn nu för tiden så det är nästintill omöjligt att skriva ens en lite syrlig text utan att få hater-stämpel. Den enda kategorin hat som är fredad skulle väl vara gubbhatet då. Hatets helium. I övrigt är det lättaste sättet att kväsa en motståndare att snabbt vifta med hatkortet. Trist. För det är skillnad på kritik och hat, även när kritik är hård och sarkastisk.

Men ännu tristare är att kön blivit en slags standardanalys för kulturdebattörer. Det är go-to-lösning nummer ett. Vilket är synd för det är verkligen en viktig sak att belysa. När det finns belägg. Men i det här fallet tycker jag att man skjuter lite snett när man för femhundrade gången drar upp Plura, Per Moberg, Ernst Kirchsteiger och Bengt Frithiofsson som motpolsexempel på egensinniga mat-, dryck- och mysmän som kommer undan med precis vad fan som helst utan någon sorts kritik alls. För det stämmer faktiskt inte riktigt.

Alltså den explicita googlingen "Pluras kagge" genererar cirka 2000 träffar, varav samtliga resultat på första sidan är kopplade till texter av mer nedsättande karaktär där ord som mysfyllo och fetma toppar listan. Och det skulle väl vara synd att säga att Sverige inte har skrattat ut Per Moberg och hans "prisvärda" skärbräda. En folkstorm vill jag minnas. För att inte tala om hur hånad den snälle goe Ernst har blivit mellan varven (och alla lovord). Eller Bengt Frithiofsson för den delen, vars legendariska tv4-fylla sportar 1,2 miljoner visningar på tuben nu, som nog rivit ner ett och annat hånflabb ute i stugorna. Jag lägger verkligen ingen värdering i det. Jag bara menar att även gubbar åker på en skopa glåpord när de sticker ut för mycket. Däremot är ovan nämnda gubbmaffia något så in i helvete etablerad och därmed kanske står lite bättre rustade än nykomlingarna i Vegorätt mot tuff kritik och pöbelns rop så att säga.

En intressant detalj är att även att många av kritik-kritikerna, samtidigt som de rusar till Vegorätts försvar, tydligt distanserar sig från programmet och klargör att de minsann inte heller gillar formatet nåt nämnvärt.

Själv måste jag erkänna att jag höll ut länge. Förvånansvärt länge. För visst onjöt jag lite av att se Elenore och Karoline nojsa med grönkål och superbä. Och hur många händer som egentligen behövs för att skiva en zucchini. Jag irriterade mig en aning på att de gjorde det omöjligt för mig att bli sugen på deras mat genom att nyfrälst rabbla ämneslära i form av enzymer och klorofyll och introducera svinovanliga ingredienser utan att överhuvudtaget introducera tittarna för det. Näringsjäst liksom. Det är inte bara störigt. Det är arrogant. Och självklart höll jag på att flippa totalt när jag såg hur de vid den omtalade strandgrillningen i första avsnittet först ser ut att kyla ett knippe sköna småbiror (vilket skulle ha varit väldigt förmildrande i sammanhanget) i nån halmkorg (förvisso) för att sedan totalt facka alla Svenssons i ögonen med favoritdrycken Kombucha. Say what? Fermenterat te! Still not understanding.

Fermenterat te som avnjuts till tonerna av en new age-killes trummande på en kopparkittel hamnar farligt nära min absolut bortre gräns. Enhjulingscyklister. Och med den utvecklingen vi bevittnat under två avsnitt känns det tyvärr inte alls omöjligt att just det skulle kunna bli ett spexigt inslag redan i avsnitt tre. Då dör jag.

Men det är egentligen inte är något av det jag hittills nämnt, eller att det är genuint dåligt, som gör att det känns som att jag råkat svälja en påse klipulver när jag tittar på programmet. Det stora problemet med Vegorätt är att det är så satans exkluderande. Och fördomsfullt (som ett par vänner sa igår). Inte ens hard core-veggos verkar känna sig välkomna, vilket känns som en ganska dålig grundpremiss för ett flång nytt helvegetariskt matlagningsprogram. Maten är liksom det minsta problemet med programmet. Jag hade lätt kunnat tänka mig att äta allt jag sett hittills. Bortsett från smoothie ur en skål då, men det är en ren principfråga. Och "rawmesan" för att jag blir förbannad av namnet.

Public service storhet ligger ju i att det möjliggör program för minoriteter och allmänt smala tittarskaror. Men det finns ju gränser. Oddasat känns ju lika folkligt som Mello om man jämför med Vegorätt. Istället för att ens ge sken av att vilja inspirera tittarna att käka mer ur växtriket, vilket skulle ha varit rimligt ur alla perspektiv, känns programmet mer som en mysklubb för superinbördes beundran. Hur kan man annars förklara att hela dess samlade målgrupp är med i programmet? Vegorätt svettas svågerpolitik och jag vill inte ens veta hur beslutet om produktion klubbades igenom. Jag tror inte en sekund på att tanken aldrig slog någon på redaktionen att nu är vi fan ute och cyklar på ett minfält. Men de körde på ändå och därmed tycker jag att alla tv-licensbetalare har rätt att uttrycka sina känslor för programmet. Även om de inte är lika välgörande som pinjenötsfett för själen.

Slutligen hoppas jag att Karoline och Elenore får bra stöd av SVT (det är trots allt deras ansvar) för jag tror att båda två är finfina personer som får äta hur mycket näringsjäst de vill. Så länge de inte blandar in några gycklare i programmet. Då blir det svårt att förlåta. De pushade verkligen gränsen med gitarrmongot i avsnitt två.
Viewing all 315 articles
Browse latest View live